En blogg om vävning

En blogg om vävning

Åsas och Martins blogg handlar om vårt intresse för vävning och medeltid. Med vävningen binder vi ihop nutid och dåtid. Här skriver vi om både den nutida vävningen och de projekt som hör samman med våra försök att förmedla en bild av medeltiden.

The blogg of Åsa and Martin about weaving and the middle ages. We are writing about modern weaving and our attempts to reenact the medieval time.

Birgittahuvan – ett återskaparmode?

Medeltid/MedievalPosted by Åsa Martinsson 22 Feb, 2015 13:13
Birgittas lilla huvudbonad i linne ger upphov till en hel del frågor.

I Medieval Clothing and Textiles nr 4, 2008, skrev Camilla Luise Dahl och Isis Sturtewagen om ”The Cap of St St. Birgitta.”. Efter det har den lilla linnehuvan* spridit sig som en löpeld genom medeltidsvärlden.

Några år tidigare hade jag fått Aron Anderssons och Anne Marie Franzéns redogörelse i Birgittareliker 1975. Jag hade också fått konserveringsrapporten. Jag tänkte då att en linnehuva skulle vara ett bra underplagg för en yllehätta. Men vid den tiden talades det bara om manliga coifer, inte om kvinnliga huvor. Utifrån det material jag hade var det inte lätt att komma fram till hur den var konstruerad. Så jag la det åt sidan.

Så kom då artikeln – och nu 7 år senare ser man att den bärs av mängder kvinnor. Antingen bärs den som ett underplagg för att fästa slöjor i, eller som enda huvudbonad. Många har äntligen hittat något som fungerar!

Jag fick artikeln från Camilla Luise Dahl innan boken kom ut och gav mig på huvan i ett nytt försök. Nu för att göra en till mig själv. Men efter diverse strapatser la jag ner det hela igen. Jag fick det aldrig att fungera så som Camilla menade, och dessutom trivdes jag inte heller med den.

Det som jag inte fick att fungera var att sprundet bak skulle bredas ut och bilda ett nackparti. Så menade Camilla att det skulle vara. Det kan gå om man har tillräckligt med hår som fyller ut huvan och gör att sprundet lägger sig i nacken . Då får huvan den form som man ser på bilderna. Även Aron Anderssons och Anne Marie Franzéns beskriver som att huvan har ett rakt nackparti, som är bildat av sprundet. Enligt Camilla är det inte meningen att den ska sitta stramt baktill, med sprundet hopdraget.

Huvan i original är visserligen liten, men ska man få dess mittsöm att räcka från hårfästet och ner till nacken måste man förstora den ganska mycket, och troligen också förändra proportionerna.

På bilderna i Maciejowski bibeln bär kvinnorna huvan med håret synligt i pannan och öronen syns. Den bärs på samma sätt som hårnäten, som också författarna påpekar. Så har jag nog aldrig sett huvan buren i våra sammanhang. En snabb bläddring genom bilder från det manuskriptet ger ett intryck av att det är i hemmiljön som enbart huva bärs. Avbildas en scen utanför hemmet ser man dels kvinnor i dok, dels någon kvinna, tjänarinna, i huva.

De manuskriptbilder som finns i artikeln är daterade från andra halvan av 1200-talet till slutet av 1300-talet. Och det är av naturliga skäl från sammanhang när huvan har burits som enda huvudbonad. Eftersom den funnits under så lång tid kan den ha burits på olika sätt.

Under åren efter Camillas och Isis artikel har jag sett otaliga varianter av huvan, det finns många olika förslag på mönster och proportioner. Och den får olika utseende när den bärs.

Jag vill avsluta med några frågor att gå vidare med i samtal om birgittahuvan:

1.
Är det någon som bär birgittahuvan med sprundet som nackparti?

2.
Huvan har blivit ett mycket vanligt plagg att bära under slöjor, den håller undan håret och är fin att fästa fast slöjan i. Det är vanligt att den karakteristiska broderade kanten och spetssömmen är synlig under slöjan. Finns det bilder/källor som visar den här detaljen?

3.
I vilka sammanhang kan man uppträda i enbart huvan?

Det finns anledning att komma tillbaka till huvan!
------------
* För en linnehuvudbonad är ordet ”huva” är mer korrekt än ”hätta”. Hättan bars över huvan. Camilla använder ordet huva när hon skriver på danska.