En blogg om vävning

En blogg om vävning

Åsas och Martins blogg handlar om vårt intresse för vävning och medeltid. Med vävningen binder vi ihop nutid och dåtid. Här skriver vi om både den nutida vävningen och de projekt som hör samman med våra försök att förmedla en bild av medeltiden.

The blogg of Åsa and Martin about weaving and the middle ages. We are writing about modern weaving and our attempts to reenact the medieval time.

I sommar är det året 1376

Bornholm 2014Posted by Martin Eriksson 05 Apr, 2014 11:04
Förra sommarens middelalderträff utspelade sig år 1375. Det var för Åsa och mig som jag valt det året och hade på vår blogg skrivit några stycken, som skulle förklara varför två svenskar bodde i den danske stormannens gård.

Överraskande tog Vennekredsen året 1375 som tema för hela Middelalderträffen och BMC presenterade det i Denne Uges Bornholm. Det sista gjorde att de allra flesta besökare som steg in i stormannens kammare den veckan hade gott reda på alltsammans.

Vi kan inte stå alldeles stilla i tiden. I sommar måste det ha gått ett år sedan sist. Nu är det alltså 1376. Det har hänt en hel del under tiden mellan somrarna.

Vad vi inte visste, men kanske ärkebiskop Niels anade, var att Valdemar Atterdag inte hade långt kvar. Den 24 oktober 1375 dog han efter 35 år som Danmarks kung. Det tycks hända just när en delegation från de tyska hansestäderna kommit till kungens slott Gurre för att reda ut en del frågor kring de skånska städerna, som efter det sista kriget var pantförskrivna på 15 år till hansestäderna. Men de fick inte träffa kungen, endast det samlade rådet, som förklarade att kungen var sjuk. Men rådet försäkrade dem att kungen var med på allt som rådet sade.

I fredsavtalat från Stralsund 1370 stod det bland annat att Danmark inte fick välja någon ny kung utan hansestädernas samtycke. Men städerna tycks av någon anledning inte vilja påverka det kommande kungavalet. Och de skjuter upp ett ställningstagande till långt fram på försommaren. Men då hade det hänt en hel del i Danmark.

Så snart Valdemars dotter Margareta fått bud om att fadern avlidit beger hon sig från Akershus i Norge till Danmark. Med sig har hon den lille sonen Olav, som i början av december ska fylla fem år.

Under vintern lyckas Margareta få de främsta världsliga och kyrkliga stormännen på sin sida. Hon vill att Olav ska bli kung efter morfar. Hon har visioner och hon kan så klart se att alla de tre nordiska rikenas kungalinjer knyts ihop i den lille gossen. I morfar Valdemar den danska kungalinjen, genom fadern Håkon och framför allt farmodern Ingeborg den norska kungalinjen och genom farfar Magnus den svenska kungalinjen. Och tidigare i kedjan finns helgonen Knut och Olav och Erik. Den lille femåringen är i sig själv ett nordiskt projekt.

Den 4 mars skriver ärkebiskop Niels i Lund ett öppet brev och stöder valet av Olav till kung, bara han gör en kungaförsäkran, en handfästning, som reglerar förhållandena mellan kung och folk. Den är en förutsättningen för undersåtarnas trohet. Någon sådan hade inte Valdemar givit.

Själva kungavalet äger rum i Slagelse den 3 maj. Det sker inte på den vanliga platsen, Viborg på Jylland. Kanske är ändå Sjælland tryggare just nu.

Olav hade en medtävlare om kungakronan. Det var hans kusin Albrekt ”den unge” av Mecklenburg, son till Margaretas syster Ingeborg. Men även om denne på vintern lät tillverka ett kungasigill och stöddes av kejsar Karl IV, så hade han ju inte Margareta till mor.

Det verkar tydligt att hansestäderna inte vill blanda sig i kungaleken. En farbror till den unge Albrekt är sedan drygt tio år kung i Sverige och ännu en mecklenburgare som kung, det skulle ge den gamle hertig Albrekt allt för mycket att säga till om. Och så är det ju handeln på Norge som är viktig för hanseaterna. De menar nog att det bästa är att följa utvecklingen, utan att just nu lägga sig i.

Det kanske är samma sak med staden Visby på Gotland. Den 15 augusti kommer man att erkänna Olav som sin arvherre. Allt för mycket mecklenburgare vill man inte ha. Man vet att de länge har kastat lystna blickar på Gotland. Bäst är att satsa på en som står emot alla Albrekt.

När ärkebiskop Niels i Lund stöder valet av den femårige Olav till Danmarks kung så ger han framför allt sitt stöd till Margaretas ambitioner. Han har inte alltid haft det så lätt med hennes far, den ombytlige Valdemar. Niels minns att Valdemar en gång egenmäktigt tog domkapitlets i Lund och hans eget sigill och satte under dokument som gick emot kyrkans frihet. Niels tänker nog att Margareta är mer ordhållig och att hon ärligt vill kyrkan väl, uppfostrad som hon är av ett helgons dotter. Nå, processen att kanonisera Birgitta av Vadstena kommer inte igång förrän ett år senare, men ingen må förtänka om Nils har aningar åt det hållet och kontakter med påven Gregorius XI.

Det här är en liten del av den storpolitiska historien i Norden, med en del gissningar och antaganden. Nu på sommaren 1376 har landet en drygt femårig kung, och härskaren är hans moder. Alla aktörer söder om Östersjön tycks balansera varandra. Man avvaktar vad Margaretas nästa steg kan bli.

På Bornholm är det ärkebiskop Niels som är länsherre. Hans ombud på ön är hövitsmannen på Hammershus. Vi räknar med att det är ärkebiskopens systerson Hans Uf som redan nu är hövitsman. I alla fall är han det snart, ty 1377 får han brev från hansestaden Danzig, ställt till ”den hedervärde och mäktige man herr Jens Uf, fogde på Hammershus i landet Bornholm”.

Vår storman, som vi förra året började kalla Henning Larsen, är alltfort på pilgrimsfärd med sin kone. Kaniken Morten och fru Åsa återvänder efter vintern i Wisby till hans gård, på fortsatt uppdrag från ärkebiskopen. Det öppna syftet med kanikens resa är att uppteckna ärkebiskopens egendomar på ön. Men det finns också ett hemligt uppdrag.

Under året gör skatteopkræveren sina nya försök att samla in lite extra tionde, som han kallar det, av alla som säljer på marknaden, och rapporterar gärna om alla händelser på ön.

Om vi förra året anade slutet på en lång uppbyggnad av det danska riket under Valdemar Atterdag, så är detta år en början på något ännu större, ett längre syftande nordiskt projekt under Margareta, med den fem-och-ett-halvt-årige kung Olav som symbol. Ser vi något av detta på ärkebiskopens Bornholm?