En blogg om vävning

En blogg om vävning

Åsas och Martins blogg handlar om vårt intresse för vävning och medeltid. Med vävningen binder vi ihop nutid och dåtid. Här skriver vi om både den nutida vävningen och de projekt som hör samman med våra försök att förmedla en bild av medeltiden.

The blogg of Åsa and Martin about weaving and the middle ages. We are writing about modern weaving and our attempts to reenact the medieval time.

Åsa Svantesdotters berättelse

Bornholm 2013Posted by Åsa Martinsson 11 Feb, 2013 16:30
Detta är Åsa Svantesdotters berättelse. Det är så mitt namn egentligen är.
Min historia blir inte lika lång och omfattande som min kaniks. Men vi kvinnor lever lite längre från maktens sfärer. Även om vi kan ha nog så mycket att säga till om i bakgrunden!

Jag växte upp i det västra av Götalanden. Mina föräldrar var relativt välbärgade och såg till att ge mig en god uppfostran hos systrarna i Gudhems kloster. Där var arvet efter drottning Gunhild fortfarande levande, med broderande och sömnad av kyrkliga mässkläder. Det var nyttiga kunskaper inför ett gifte inom de bättre stånden, där en kvinna bör kunna sådant. Men jag fick också utveckla mina vävnadskunskaper. Det var i Gudhem man började kalla mig för Åsa vävare. Grunderna i vävning hade jag hemifrån, eftersom det ingår i de kunskaper som behövs på varje gård.

I klostret lärde jag mig också att läsa och skriva. Men än mer intresserad blev jag av siffror. Jag fick till och med hjälpa den syster som förde klostrets räkenskaper. Det skulle visa sig att detta kom att bli mig till stor nytta i framtiden.

Gudhem ligger vid den västliga pilgrimvägen till Nidaros och tidigt väcktes min håg till resor. Den cistersiensersyster som svarade för min utbildning kände min längtan att se världen utanför klostermurarna och när hon en gång skulle besöka Solberga kloster på gutarnas ö fick jag lov att vara med på den resan.

Mina föräldrar hade en gång bott i hansestaden Visby och hade goda erfarenheter därifrån och kontakter sedan den tiden, så jag fick deras välsignelse inför resan. När det blev dags för resan tillbaka blev jag dock kvar i Solberga och fick uppgifter som gjorde att jag ofta kunde besöka köpmännen inne i den muromgärdade staden.

Vilken skillnad mot det lugna liv jag levt tidigare. Det var under den tid på året när sjöfarten pågick och staden sjöd av liv. Vilka fantastiska stora stenhus och vilken rikedom av handelsvaror som förvarades i packhusen i väntan på att fraktas vidare på hansans koggar. Särskilt tygerna från när och fjärran väckte en längtan att få se och lära mer. Tänk att få resa och se ännu mer av världen. Jag hade två drömmar: tyger och resor. Bägge drömmarna skulle med tiden bli uppfyllda.

Jag kom att bli ingift i ett av de stora handelshusen där man just handlade främst med tyg. Nu kom mina kunskaper till stor nytta. Jag kunde sköta både skriverier och räkenskaper.

Efter flera år blev det tal om en pilgrimsresa. Vi kom fram till Köln men där dog maken och jag såg till att han blev begraven i närheten av de 11 000 jungfrurna, så han har det bra! Själv fortsatte jag men ändrade nu resans mål till de stora sidenhusen i Lucca. Uppgörelse om leveranser kunde jag göra och nöjd påbörja hemresan.

Hemma i Visby kunde jag med sönernas godkännande fortsätta att sköta och svara för handelshuset. En änka måste ju få sönernas medgivande för att räknas som myndig. De hade sett att jag kunde lyckas i affärer och kände till vad varor hade för värde. Och de var vuxna och hade sina egna liv.

Det var en tid när både min rörelse och staden i sin helhet blomstrade. Så inträffade då ödesåret, då Valdemar gjorde den fria ön till en del i sitt rike. Visst fick staden privilegiebrev, men det blev ändå aldrig riktigt som förut. Tiderna blev osäkrare.

Vintern därpå kom en kanik till Visby i något kyrkligt uppdrag. Hur den kyrkliga ordningen var har jag aldrig riktigt förstått. Han kom med uppdrag från ärkebiskopen i Lund, men vår biskop var ju han i Linköping. Och sällan var han här, bra en gång vart tredje år. Det hade gutarna avtalat med honom två hundra år tidigare. Men nu hade kung Magnus blivit osams med biskopen och biskopen hade flytt till vår ö. Kaniken var här nu för att träffa honom.

Det fick vara som det ville med det kyrkliga. Men kaniken fick husrum i mitt hus i stan och där börjar vår gemensamma historia.

Så hände det sig detta år 1375, efter mer än tio år med kaniken i mitt hus, att ett brev kom till honom från ärkebiskop Niels i Lund med ett nytt uppdrag. Därför har jag nu fått ge mig ut på ännu en resa. Morten har en frände på Bornholm och vi är nu på väg till hans gård i Østerlars. Här ska vi vara ett bra tag under sommaren på uppdrag av hans gamle vän. Efter det hoppas jag att han följer med mig tillbaka till Visby. Vi får se om biskopen har några fler planer för honom.