En blogg om vävning

En blogg om vävning

Åsas och Martins blogg handlar om vårt intresse för vävning och medeltid. Med vävningen binder vi ihop nutid och dåtid. Här skriver vi om både den nutida vävningen och de projekt som hör samman med våra försök att förmedla en bild av medeltiden.

The blogg of Åsa and Martin about weaving and the middle ages. We are writing about modern weaving and our attempts to reenact the medieval time.

En början

Naamas vävstol/Naama´s loomPosted by Martin Eriksson 22 Apr, 2016 12:33
Vi berättade här en gång: Nu ska vi bygga Naamas vävstol. Efter två år har jag kommit så långt att jag i alla fall har gjort en skyttel. Den är inte riktigt klar på bilden - det saknades en hönsfjäder att hålla fast tenen med. Fjädern kom idag.


Väven ska bli till draperier runt repsängen i medeltidspaviljongen. De är också klara idag.

En repsäng till vår paviljong

Medeltid/MedievalPosted by Martin Eriksson 21 Apr, 2016 21:37
När Åsa höll ett föredrag på Langska Huset för Gotlands Vävare och medeltidsvänner passade vi på att möblera med vår repsäng. Föredraget hade titeln "Textilier på en stormansgård i Danmark" och hon berättade hur vi har fått lov att inreda stormansgårdens kammare på Bornholms Middelaldercenter under tre somrar. Det har vi skrivit om här på bloggen, under kategori Bornholm.


I stormannens kammare finns en paradsäng, så textilierna är gjorda för att passa till den sängen. Föreläsningen handlade om det medeltida rummets och bäddens textilier, men det här inlägget vill visa repsängen till vår paviljong.


De första fem åren av "medeltidscamping" - från 2005 - sov vi på luftmadrass direkt på marken. Efter att vi ett år hade fått låna en brädsäng gjorde jag en egen, 2010. Att ha en sådan säng är att frakta en hel brädgård och vi ville ha något lättare och hellre satsa på "fluff" - textilier - så för ett år sedan flyttade brädsängen ut och in i vår medeltid kom en repsäng, som det här året har fått lite målning med äggoljetempera. Som av en tillfällighet verkar sängen vara färgkoordinerad med Langska Huset.


I stället för bräder är det en sängbotten av diagonalflätade rep. Jag har inte mätt hur långt repet är, men gissar på 30-40 meter. Det är tillräckligt tätt flätat för att ge en stabil botten. En vävare kan se att det är flätat i tuskaft. Någonstans finns ett vävfel - går det att upptäcka?


Den extra tvärstaven är till för att efterspänna repbotten. Hur väl man än sträckt repet så måste man efterspänna så gott som varje morgon. Den här typen av säng är inte bara lätt - man slipper att slå sig på utskjutande tappar och kilar, som man gör med en brädsäng. Rundstaven är 43 mm, för sängen är 200 x 120.


När man packat bäddutrustningen och lindat upp repbotten på vindan så blir det en nätt packning. Jag tror att vi skulle kunna ta med den inne i bilen, utan att ha släpvagn, men vi har ju en hel sommarstuga med oss, med tak och väggar och möbler och mattor, så till det 10 dagar långa Dubbelkriget i Skåne i maj blir det släp.

Om en bild med krusdok

Medeltid/MedievalPosted by Martin Eriksson 20 Dec, 2015 14:52

De sista åren har det blivit populärt med krusdok bland våra medeltidsvänner. På diverse facebookgrupper har man ofta visat den här bilden. Det är inte endast krusdoken på bilden som man har fäst sig vid. Också klänningarna, som har knappar hela vägen ner, har man diskuterat. Och dessutom markeringen i sidan på den gröna klänningen, om det är en snörning eller något annat.

När jag får se sådana här bilder från ett medeltida illuminerat manuskript är det inte kläder och dräktdetaljer som jag fäster mig vid. Det jag vill försöka förstå är vilka personerna är, vilken situation bilden framställer och i vilket sammanhang bilden finns. Dessutom – om man vill använda bilden som förlaga till en egen dräkt – behöver man fundera över vilken status personen på bilden har, om de är ”godt folk eller skidt folk”.

Vilka personerna på bilden är, det är lätt att se, för namnen på de tre gestalterna finns med. Det står att de heter Ada, Lamech och Silla. Dessutom har någon skrivit ”Gen 4” i bokens marginal. Det är alltså något från Gamla Testamentet i Bibeln. I 1 Mosebok kapitel 4 vers 19 står det:

Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada, den andra hette Silla.

Den här bilden av Ada och Silla som kivas och sliter Lemek i håret är hämtad från ett manuskript av Speculum Humanae Salvationis (Spegel av människornas frälsning) från tidigt 1300-tal. Den finns att se här på internet.

Det finns många Speculum bevarade. De var vanliga från början av 1300-talet och fram till 1500-talet, och de följer alla samma schema. För det här var en alldeles speciell genre att berätta och tolka Bibeln med bilder. Under varje bild, eller – som i denna – på ett eget uppslag mellan ett uppslag med bilder finns en text på vers.

Bilderna i en Speculum har alltid samma innehåll och de är fyra som hör samman, där den första är själva huvudbilden, till största delen hämtad från Nya Testamentets evangelier. De allra flesta huvudbilder är från Jesu lidande. Hela det uppslag där man finner bilden av Ada, Lemek och Silla ser ut så här.


Huvudbilden framställer när Jesus gisslas. På alla bilder av Jesu gisslande i en Speculum är han bunden vid en pelare mitt i bilden och flankerad av två som slår och gisslar honom. Man kan lägga märke till att alla de fyra bilderna på det här uppslaget är komponerade på samma sätt. De visar en centralfigur som på vardera sidan om sig har en plågoande. Den kompositionen har inte illuminatören, som utfört detta manuskript, kommit på själv, utan han har följt det schema som hör till genren. Men dräkter och inramning och bakgrund och andra detaljer skiljer sig åt mellan manuskripten och själva stilen kommer att ändras genom åren.

De övriga tre bilderna framställer situationer från Gamla Testamentet som ska fungera som en förebild – eller som en profetia – om det som sker med Jesus, enligt en av de medeltida tolkningsmodellerna som kallas för typologi. Var finner man de tre typer som kan passa scenen där Jesus binds och piskas?

På bilden nere till höger sitter Job, slagen av bölder som han skrapar med en krukskärva. Djävulen har fått lov att plåga honom, ”bara du skonar hans liv”. Kvinnan på bilden är Jobs hustru, som slår honom med något som nästan liknar en ljusstake. Hon bär också ett krusdok som är långt och som hänger ner på ryggen som om det löst upp sig från draperingen när hon slår med det hon håller i handen.

Enligt bibeln, Job kap 2, håller hon inte något redskap, men plågar Job med ord och säger:

”Håller du fortfarande fast vid din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö!” Han svarade henne: ”Du talar som en dåre. Vi tar emot det goda från Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?”

Bilden under den bild där Jesus gisslas är från en händelse i Judits bok, som är en av de så kallade gammaltestamentliga apokryferna, som återigen finns med i den svenska bibelöversättningen. Achior hade profeterat inför Nebukadnessars befälhavare Holofernes och blir bunden vid ett träd. Om det kan man läsa i Judits bok, i det femte och sjätte kapitlet.

I alla de medeltida Speculum återfinns samma bildschema. Valet av de tre bilder som ska belysa huvudbilden är kanske inte det val som man skulle ha gjort i vår tid. Job känner man säkert till, men Achior eller Lemek? Man kan fråga sig om de i förväg var kända av dem som skulle läsa texterna och betrakta bilderna.

Det är alltså nödvändigt att läsa bilden av Ada och Silla som sliter Lemek i håret i det sammanhang i vilket den bilden finns. Då kan man lättare tolka deras dräkter och hur de bär sina krusdok. När man känner till detta kan man gå in i bildens detaljer.

Adas krusdok är långt och det hänger ner på ryggen, medan Silla fortfarande har sitt svept, även om det håller på att lösas upp. Man kan tänka sig att Ada är mera häftig och Silla lite återhållsam. Men båda är aktiva och har höjda knutna händer.

Av det sammanhang som den här bilden finns förstår vi att Lemek av någon anledning är utsatt för att bli plågad, med eller utan egen förskyllan. Vi kan inte få upplysning om relationen mellan Lemek och hans bägge hustrur ur Bibeln. Scenen finns inte där, utan kommer från Historia Scholastica, ett verk av Petrus comestor från slutet av 1100-talet.

Säkert har någon funderat över hur Lemek hade det. Följer man Bibelns framställning så är han världshistoriens förste bigamist. Och så fyller fantasin i en egen berättelse, där det bibliska materialet är tyst.

Ada och Silla och Jobs hustru är inte de enda som bär krusdok i denna Speculum. Man kan jämföra hur krusdoken bärs av några andra.

- En konkubin tar kronan från kung Darius och ger honom en örfil.
- Davids hustru Mikal ser honom dansa och spela och kritiserar honom.
- Eva gråter över Abel som mördats av Kain.
- Jael dödar härföraren Sisera med en tältspik.
- En profetänka hos Elia häller olivolja i sina krukor.


De här kvinnorna har inte sina krusdok i oreda, utan de är prydligt samlade, i ett fall svept runt halsen. De ger ett lugnare intryck än de tre vi sett tidigare. Och det är säkert avsikten hos illuminatören. Vad jag förstår kan man bära krusdoket enkelt och svepa ena änden runt halsen. Ett annat sätt är att vika det dubbelt över huvudet och ner på sidorna. Men man bär det inte fladdrande och nedhängande på ryggen som Ada och Jobs hustru har det, eller på väg att lösas upp som Silla har det.

Förutom att tyda situationen på bilden och att identifiera personerna samt att förstå sammanhang behöver man betrakta fler bilder, kanske många. Här är alla bilderna från samma manuskript, vilket underlättar eftersom man kan försöka tränga in i hur illuminatören tänkt i sin framställning.

Som en jämförelse kan vi se en annan, senare Speculum. När man på 1400-talet började kunna trycka böcker fortsatte Speculum-genren, men nu är bilderna i form av träsnitt. Jag tar ett exempel som visar att det fortfarande var samma bilder som gällde då som tidigare. Fast med en annan tids stil och dräkter.


/Artikel i nr 4 årg 19 av Herolden, utgivet af: Bornholms Middeleladrecenters Vennekreds/



Trådrullar

Medeltid/MedievalPosted by Martin Eriksson 24 Sep, 2015 21:44
English version later on.

Vi har intresserat oss för knivskurna trådrullar, allt sedan Riku Pasanen uppmärksammade oss på den som finns på Aboa Vetus i Åbo och jag har skurit ett antal för Åsas behov genom åren. Jag har ju inte någon svarv, så trådrullarna från londonfynden är inget för mig.

Nyligen uppmärksammade Åsa mig på att det finns knivskurna trådrullar bland fynden på Mary Rose. Fartyget Mary Rose sjönk 1545 och bärgades 1982. (maryrose.org). Och det särskilt intressanta är att de har en nålgömma.

En av de trådrullar jag skar av rönn under Storstyringkampen 2015 borrade jag ur för att hon skulle få en rulle med nålgömma. Och så här blev det:
Hålet för nålgömman gör att man kan sätta trådrullen på spolmaskinen (med lite hjälp av några tandpetare, för hålet är lite grovt) och spola på garnet.
Trådrullen är tillräckligt stor för att det ska gå på en hel härva garn av Åsas små, färgade härvor.

De garnspolar jag allra först gjorde var av äpple. Jag hittade några grenar när jag skulle dumpa julgranen ett år. Men i somras fick jag lite pil på Stormansgården på Bornholm, och det ämnet kändes bättre. Så när vi var på Falster i efteråret gjorde jag fler av pil.

Skära trådrullar är ett lämpligt hantverk; det räcker att ta med en bra kniv. Trådrulleämnen hittar man lite överallt.

Att återskapa medeltiden 10

BetraktelserPosted by Åsa Martinsson 06 Jul, 2015 17:47
Hur fri får man vara när man väver inredningstextilier till "vårt" medeltida rum?

När vi syr våra dräkter finns det mängder med bilder som vi kan använda som förebilder. Det är runt återskapandet av dräkter som de flesta diskussioner om historisk textil rör sig. Många publikationer rör just dräkttyger och beskriver garner, färger, bindningar och beredningar och redogör för de fynd, oftast små tygfragment, som mer direkt kan antas vara just dräkttyger.

När det alltså gäller våra medeltidsdräkter så finns mycket material när man ska sy sina dräkter. Dessutom har det vuxit fram företag som specialiserat sig på den sortens tyger, oftast de enfärgade tygerna. Man är inte tvungen att väva sina egna tyger för att få en bra dräkt.

När det kommer till inredningstyger har jag märkt att det inte finns lika mycket uppgifter att hämta i det som skrivits. Att det ofta var lättare kamgarnstyger som användes till olika ändamål, vet vi. Sängomhängen, överkast mm går det att hitta uppgifter om. Man sålde t.ex. hela set till bäddutrustningen. Men bildmaterialet är mindre beskrivet och kommenterat, särskilt om man som jag letar efter det som skulle kunna vara enklare mönstrade kamgarnstyger. Jag tänker mig nämligen att samma tyg har kunnat användas både i bäddutrustningen och också som draperier/rumsavdelare. Man får ofta söka och att tolka medeltida bilder med inredningstextilier på egen hand.

Av bevarade tyger finns inte mycket som visar hur mönstrade tyger i ull kunde se ut. Det finns en del från London, beskrivna i Textilies and Clothing. Det är Cloth of ray, som jag skrivit om HÄR, och om en 6-skafts väv HÄR. Men det är smalrandiga tyger och för det nya draperityget till kammaren ville jag ha lite bredare mönstrade ränder.

Jag fick en bild när jag planerade mina tvärrandiga filtar. Det som jag då tänkte "filt", skulle ju lika väl kunna vara ett lättare överkast över bädden. På bilden ser man en bård med ett litet rutmönster. Den mönsterbården kunde jag kombinera med en 4-sk kypert genom att solva på åtta skaft. Mellan bårderna finns på bilden ett rankmotiv. Det kan jag inte få fram i en vanlig skaftvävstol. Jag trampade fram en annan liten mönstrad bård. HÄR skrev jag inför att jag planerade tyget.

Så långt mönstret. I den miljö som tyget ska hänga var det viktigt att det var ljust. Jag varpade en ljust grå varp och slog in samma grå garn i botten. På bilden är botten grön och min grå har ungefär samma ljushet. Så har jag rött och vitt som på bilden.

Den gula slingan mellan bårderna blev inte vacker mot det grå. Så den blev vit som i rutmönstret, men jag tog upp det gula i några ränder.

När jag började väva och kom till rutmönstret så syntes det inte så tydligt som jag önskade. Därför vävde jag med dubbelt inslag i bårderna. Men inslagstätheten visade sig bli samma. Bårderna blev på så sätt tätare, lite likt de smalrandiga tygerna från London - men på ett annat sätt. Väven blev svårare att väva - jag fick göra ett lättare tillslag för botten, och ett lite kraftigare för bårderna.

Vad gäller garnerna och färgerna finns det en del begränsningar för mig. Men det tänker jag återkomma till i ett senare inlägg.

Min fundering nu när tyget är färdigt och hänger i kammaren är om det hjälper besökaren att få den bild av hur ett medeltida rum kunde ha sett ut, som jag är ute efter. För det är det visuella helhetsintrycket av rummet som för mig är viktigare än att tyget är ett alltigenom korrekt återskapande av ett tygfynd.






Nystvinda

Bornholm 2015Posted by Martin Eriksson 21 Jun, 2015 15:15

Åsas garndockor har tagit slut. Det måste göras nya inför medeltidsveckan. Kerstins Medeltidsmode har om igen lovat att ta hand om garnkorgen.

Färgningen av garnet är klart. Men det ska göras dockor. Det får bli under tiden som vi är på Bornholms Middelaldercenter.

I den medeltida miljön i stormansgården skulle det inte passa att använda en modern nystvinda. Då får man göra en själv.

När man har lite ont om tid och ska iväg inom en vecka, så får man ta det trä man har och göra något snabbt. En handsåg, ett stämjärn, en fil, en borrmaskin var allt som behövdes. Och så klart fundamentet till en utrangerad nystvinda.

Om vi en annan gång ska nysta i medeltidsmiljö kanske jag har bättre tid att hinna tillverka en vinda som mer är överens med de bilder som jag har sett.

Att återskapa medeltiden 9

BetraktelserPosted by Åsa Martinsson 20 Jun, 2015 13:37
Att återskapa en miljö

I återblicken skrev jag om vår upplevelse när vi besökte det återöppnade Medeltidsmuseet. Var finns alla textilier som vi ser på interiörbilder på medeltida manuskriptbilder? Med vilken bild av ett medeltida liv går besökarna hem?

Nu fick vi en chans att ge en annan bild av ett medeltida boende. Vi skulle satsa på rummets textila inredning. Genom att bo i rummet kom också dimensionen med att rummet blir "inbott". Det inte bara står där med sina textilier, utan någon lever i det. Det blir visserligen enbart ett par veckor på sommaren, sedan återgår rummet till sin tomhet.

Intentionen är att skapa en visuell bild av det medeltida rummet och att besökarna kan gå in i det, uppleva hur det är att röra sig i rummet och kanske sätta sig ner och prata med oss.

Rummet med paradsängen, med sina kistor, bord och bänkar finns och är givna. Det vi kan göra är att ge rummet färg och "hemkänsla" med textilier och en del andra mindre saker som står framme som det gör i ett hem. Och att vi själva finns i rummet med vår verksamhet. Våra kläder finns också i rummet, upphängda över en stång.

Men hur återskapa inredningstextilier så att de både visar ett rum, så som det avbildas i manuskripten, och samtidigt bygger på textila fynd?

Det skulle vara fantastiskt att kunna tillverka varje textil till rummet helt enligt fynd vad gäller garnkvalitéer, vävnadstekniker och mönster. Men det är en omöjlighet för mig, både praktiskt och ekonomiskt.

Mitt val blir då att se på så många bilder som möjligt, sätta mig in i hur man levde och använde rummen, använda mina textila kunskaper för att skapa textiler som kan förmedla en liten glimt av hur ett medeltida rum kunde upplevas.

Eftersom vi (nästan) alltid är där i rummet finns möjligheten att för dem som är speciellt textilintresserade berätta om de avvikelser från originaltextilier jag har fått göra.

Den visuella helheten har blivit viktigare än att varje textil bygger på ett exakt fynd. Jag har funderat över hur rummet skulle ha sett ut om man verkligen kunnat grunda varje textil på fynd från rätt tid. Hur mycket färg hade man då kunnat/vågat föra in i rummet, hur mycket variationer i vävnaderna hade det funnits utrymme för?

Jag har också en annan intention med mitt "medeltidsvävande" - att vävarna ska kunna användas också i vårt moderna liv och att dessutom inspirera andra till att väva.

I nästa inlägg resonerar jag lite mer kring de nya draperierna. Jag har redan skrivit lite om dem HÄR.

Det finns äldre bloggposter kring särskilda textiler:
Sängens filt finns presenterad HÄR
Om duken på kistan skriver jag HÄR


Att återskapa medeltiden 8

BetraktelserPosted by Åsa Martinsson 20 Jun, 2015 13:31
En tillbakablick
Tiden går fort. Det är nu tre år sedan vi skrev de sju inläggen om att återskapa medeltiden. De inläggen var ett sorts svar på Peter Ahlkvists inlägg på bloggen In deme jare Cristi i november-decmber 2011.

Vi skrev om våra "roller" i det medeltida återskapandet, om religionen i återskapandet och funderade över hur vi i vår grupp "Risma", på två personer, skulle kunna gå vidare. Vi reser inte runt på olika event och marknader, utan har fått vår plats på Bornholms Middelaldercenter. Jag resonerade en del om hantverk och tältläger eftersom det var detta som var aktuellt för oss då.

Under de tre år som gått har en hel del hunnit hända, så det kan vara tid med nya reflektioner och funderingar. Marknaden på centret har upphört och det har istället blivit en middelalderträff för centrets Vennekreds. Vi reste dit det första året 2012 och trodde då att det skulle bli vårt sista år på centret. Vi tyckte inte längre att så som vi såg på vårt återskapnde passade vi in. Och det fanns en del samtidiga event vi ville resa på. Vi misstog oss!

Under veckorna vi var där började vi fundera över hur det skulle vara att få bo i något av de hus som finns på centret, och då verkligen bo och leva i miljön. Vi gick runt och tittade oss omkring med andra ögon än tidigare. Det borde vara en boning med en säng! Att bo i kökshuset och varje natt bädda på bänkarna kändes inte som någon bra/bekväm lösning!

Centret har två uppbyggda miljöer, stormansgården och bebyggelsen landsbyen. Säng fanns bara i två hus - i stormannens kammare och i färgarens hus. Färgarens hus bortföll av det skälet, att taket inte var reparerat så det regnade in. Vi tänkte att stormannens kammare kunde vara fint att få bo i.

Nu går vi tillbaka ännu några år, till oktober 2010. Medeltidsmuseet i Stockholm hade precis invigt sin nya utställning efter ett par års arbete. Vi reste dit och det vi särskilt såg var att miljöerna saknade alla de färgrika textilier som finns på alla manuskriptbilder. Vi skrev därefter ett blogginlägg om den textilfattiga medeltiden.

Vi hade den upplevelsen i bakhuvudet när vi tittade på stormannens kammare. Så som den ser ut var det ingen ombonad miljö. Det fanns en säng med mörka tjocka sängomhängen och en naturvit filt. Och så lammskinn på bänkarna. Inte mycket som stämde med bilderna på en kammare för en någorlunda välbärgad storman.

Men om vi fick ta med egna textilier? Inreda kammaren med sängomhängen, täcken, draperier, borddukar, väggtextil, kuddar och dynor. Vi hann inte ens fråga Niller, centrets ledare, för någon av våra vänner, som hört våra resonemang, hann före oss. Och kom tillbaka till oss med meddelandet: Niller hälsar och säger att ni är välkomna att inreda kammaren och bo där nästa år! Han har fullt förtroende för frue Åsa!

Så nu har vi under ett antal sommarveckor i två år bott i stormansgårdens kammare. Tiden kan vara inne att nu lite mer ingående fundera över vad det är vi gör.

Vår förklaring inför besökare, och inför oss själva, varför det bor två svenskar på stormansgården, har vi tidigare skrivit om på bloggen, under kategorin Bornholm 2013.

I några följande bloggposter ska jag resonera omkring mina vävnader, val, förutsättningar och begränsningar.

« PreviousNext »